Empati för Breivik

(PARAFRAS TILL SYMPATHY FOR THE DEVIL)

SKRIVEN 2012-04-27

Det började med en väns facebookinlägg rörande Breiviks uttalanden i rätten:

”Jag kan inte påstå att jag har möjlighet att begripa lidandet jag har förorsakat och det har jag inte någon ambition att försöka med heller.

Om jag skulle försöka att begripa lidandet jag förorsakat så hade jag inte klarat att sitta här i dag eller leva efter den 22 juli. Men jag vet vad jag har gjort och vad jag har förorsakat, men jag kommer inte försöka att ta in det, för jag tror inte att en människa har kapacitet till det.

Mette Yvonne Larsen: Vad är empati?

– Det är att sätta sig in i andras situation.

Mette Yvonne Larsen: Kan du göra det?

– Jag skulle bryta ihop mentalt om jag sänka de mentala sköldarna.”

Sen läste jag resten av hans redogörelse om när han på nära håll sköt 69 människor på Utöya.

 

Att försöka leva sig in i dådet

Jag läste det och en klump i min mage växte sig märkbart större av hur mänsklig han verkade i sina berättelser då han dödade människorna. Han berättade om nervositeten inför aktionen, om hur han funderade på att vara den mest hatade mannen i Norge. Hur han verkade ha medlidande med en kille som grät och var yngre än de andra, och som han valde att inte döda.

Breivik sköt de 69 med en pistol av märket Glock.

Breivik byter geväret mot sin halvautomatiska pistol av märket Glock. Han skjuter ett stort antal ungdomar inne i kafébyggnaden.

Jag har skjutit med en sån själv när jag var militärpolis, kommer ihåg kraften av rekylen när jag sköt med den, och föreställde mig effekten av att rikta pistolen mot någons huvud och trycka av.

Alla försöker inte fly från Breivik: ”En del av ungdomarna blev helt paralyserade – det såg väldigt märkligt ut”, säger Breivik. När Breivik tömt sitt magasin stod ungdomarna som inte skjutits kvar. De två ungdomarna står kvar, tillsynes oförmögna att fly. Breivik sätter in ett nytt magasin i pistolen och skjuter de två ungdomarna i huvudet. Breivik säger att flera ber för sitt liv.

Jag föreställde mig hur människorna som blev skjutna måste ha betett sig i dödögonblicket, hur de i sitt inre passerat det helvete som jag endast kan ana skuggan av, hur konstiga de måste sett ut i sin ångest – som den där ryssen eller tjetjenen som jag såg fick halsen avskuren på en film på Internet för kanske 10 år sedan och som fortfarande finns fastbränt i mitt minne.

Och ändå är föreställningen bara en skugga av det som verkligen hände där. Jag har ingen chans att förstå hur det verkligen var där. Trots det vill jag försöka förstå Breivik och varför han valde att göra som han gjorde.

 

Empati, inte Sympati

Jag är medveten om att empatiskt försöka förstå  Breivik; att utan dömanden se hans motiv från hans synvinkel och se likheterna mellan honom och mig, kan kanske få vissa människor upprörda. Kanske till och att med hata mig. För många är Berivik ett monster. Om jag försöker att se honom som något annat än monster, vems sida står jag då på egentligen?

Vad många i det här fallet blandar ihop är betydelserna av Sympati och Empati. Empati kan förklaras, precis som Breivik verkar vara medveten om, att man försöker sätta sig in i andras situationer. Sympati, det är att välja sida.

Jag vill tidigt, så ni slipper undra över det, göra det tydligt att jag inte gillar Breiviks handlingar. Jag önskar i djupet av mitt hjärta att vi människor kan välja andra sätt att lösa våra meningsskiljaktigheter än att skada varandra mentalt eller fysiskt.

 

Så varför skulle jag då ha intresse av att försöka se Breivik som människa?

Varför inte bara avrätta, göra processen kort och skydda oss från allt ondo?

Historiens kanske huvudsakliga syfte är att vi ska lära oss av det förgångna. Inte upprepa våra misstag igen och igen. Ingen mer förstörelse av Karthago, Hanoi, Dresden, Hiroshima & Nagasaki. Inga fler förintelser i Kina, Ryssland, Tyskland, forna Jugoslavien eller Rwanda (min bristfälliga historiekännedom begränsar mig här, men fler kunniga kan säkert fylla i mina luckor om var och hur människor i stor skala fått sätta livet till sen tusentals år tillbaka).

Varför fortsätter Breivik att dyka upp i historien? På olika sidor av ideologiskalan? I dödandet står vi människor enade.

För mig handlar det om att skapa förståelse för att kunna förhindra att sådana här saker händer i framtiden. Köper vi in på, förlåt mitt känslomässiga utspel men här går mitt engagemang ordentligt igång, ”den förbannade idiotin” att människor är monster/onda/psykopater och därför dödar de – då missar vi viktig lärdom och chans till att göra skillnad i framtiden.

 

Vad jag har förstått av det lilla jag läst om Breivik och andra personer som begått liknande brott så har människor i deras närhet isolerat sig från dem och därmed låtit dem skapa sina egna världsbilder. Vi tar sällan diskussioner med oliktänkanden eftersom vi så lätt hamnar i polemisk rätt eller fel, bedömningar om hur den andra är (psykopat/idiot/sjuk) och upplever att det för oss vackra som vi brinner för blir kritiserat och hotas. Så vi väljer att inte prata om det istället.

 

Att brinna för något

Breivik brann för något som för honom var vackert och värt mer än människoliv. I det står vi människor enade.

Ta vilken sida av krig och konflikt som helst så kommer ni hitta samma sak. Alla brann de för någonting som var viktigare än människoliv. Och så klart har den ”vinnande sidan” gjort allt de kan för att rättfärdiga sin intention och skyla det vackra i den andres. Än idag existerar dessa etablerade sanningar i filmer, historieböcker och våra tankar, och vi reflekterar knappt över dem.

 

Att se det vackra i andras intentioner kan, är jag väl medveten om, verka magstarkt för någon som lider av handlingarna. För dem finns i första skedet bara sorgen och förödelsen. Jag skulle aldrig komma på tanken att be de anhöriga till Breiviks offer att i nuläget rikta blicken mot hans intention för att se skönheten i den. De har en sorgeprocess som de behöver deala med. Vi andra, som står längre ifrån katastrofens påverkan, vi har dock möjligheten att se saker från bådas perspektiv.

 

Brevik från andra sidan

Skulle vi sätta in Breiviks handlingar i Andra världskriget där attentatet riktade sig mot Nazitysklands regeringsbyggnad och Hitlerjugend så kanske det blir enklare att se intentionen. Det handlar om att förändra en regering som anses skada det vi älskar.

Jag har inte läst tillräckligt för att veta vad det är Breivik älskar. Jag förstår det som att han älskar delar av den vita medelklasskulturen som finns i Norge, kanske älskar han också sina vita landsmän och landskvinnor, och han verkar bli väldigt berörd av att se en film om att människor genomdriver det de värderar.

 

Att stänga av oss för att få något viktigt gjort

Jag har sett och hört människor kalla honom för psykopat/empatistörd och annat som handlar om hans villighet till att bli berörd av sådant som han gjort. Han berättar i citatet i början om att han vill kunna genomföra det han värderar utan att bryta ihop. Läs och jämför vad DN.:s reporter, Robert Holender, svarar på en läsarfråga:

”Genom att ikläda mig yrkesrollen får jag ett slags professionell distans till det jag är utskickad för att rapportera hem om. Sjuksköterskor, läkare, brandmän, poliser och andra yrkesgrupper fungerar säkert på samma sätt. När de tagit på sig sin uniform kan de inte bryta ihop i tårar när de ställs inför tragik och elände, så att säga – de gör sitt jobb även under känslomässigt påfrestande omständigheter.”

Det är samma mekanik, samma strävan efter att förverkliga vad vi värderar. Se den filmatiserade intervjun med Robert McNamara, The Fog of War, och hör honom prata om hur han ville rädda liv genom att släppa atombomberna över Japan – så ska ni se att skillnaderna mellan monster och människor som är beredda att offra människoliv för något de tror på, suddas ut.

 

Så vad är då lösningen?

Vad är det underbara, utopiska alternativ som jag gissar ni, som orkat hänga med i all denna text, antingen är beredd att omfamna eller kritisera eller förhoppningsvis båda delarna i en konstruktiv form?

Ärligt talat – jag vet inte.

Det står klart för mig att jag inte lever i den världen som erbjuder det här i den utsträckningen att inga fler Breiviks kommer att förekomma. Jag vet inte om vi någonsin kommer det.

Vad jag dock vet är att jag i och med detta har hittat en riktning som jag tror kan ge mindre våld, mer samtal, mer förståelse.

Den riktningen handlar om att försöka se det vackra i varandras intentioner, utan att nödvändigtvis acceptera sätten som de försöker förverkliga dem.

Den handlar om att vi väljer att titta på våra bedömningar om andra, försöka förstå det vackra vi värderar som vi inte ser också tas omhand i den andres handling, och att kunna hjälpa dem se vad det är vi  behöver. Med balans för vad de behöver.

Den handlar om att ta hjälp av andra, mindre påverkade när våra huvuden blir suddiga av vrede och smockan hänger i luften. Eftersom vi vet att när vi slår mot den andra så kommer våldet fortsätta mot oss själva och andra. Den handlar om mer empati.

Ju mer ont vi gör Dem, desto mer villiga blir De att skada oss. Ju mer vi bryr oss om Dem, desto mer villiga blir De att bry sig om oss. Det är inte svårare än så. Och tyvärr är det inte enklare heller.

/Anders Hedén Ädel
Lärare, medlare, kommunikationsutbildare, medmänniska

 

FÖR MER INFORMATION

Om hur ni kan öva er i empatiskt förståelse av andra, se det vackra i människors intentioner och lära er metoder för att hitta lösningar för alla istället för kritik, bedömningar, hat och fysiskt våld:

www.heartservice.se

www.friareliv.se

http://www.jberggren.se

 

KÄLLOR:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-alla-som-kritiserar-far-sitt-huvud-avhugget

http://www.imdb.com/title/tt0317910/ – The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara

http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Behring_Breivik