Intouchable – Välkomna mörkret inom dig

Jag såg ”Feelgood-filmen” Intouchables, på svenska En oväntad vänskap, igår. Jämfört med en av mina andra favvisfilmer i samma anda, Elling, så var den ganska tam även om den hade vissa sköna delar. Soundtracket är helt klart en av filmens fetare fördelar.

Vad jag märker är att Elling gör ett större intryck på mig eftersom den också tillåter mer mörker, sorg och besvikelse. Det gör att pendelns svängningar blir större och glädjen tillsammans med mörkret gör att jag kan njuta mer av båda.

 

Min slutsats – som jag ser som en viktig insikt för hur jag vill leva mitt liv – är att för att verkligen kunna njuta av livet så behöver jag välkomna också mitt mörker, annars kommer glädjen långsamt mattas ut, som en julafton som repeteras dag ut och dag in.

Så då får jag alltså öva på att välkomna mitt mörker; hatet, föraktet, rädslan (oh, den är svår), besvikelsen och sorgen.

Så hur välkomnar jag mörkret?
Det blir enklare när jag ser de här känslorna som olika delar i mig, och att bemöta dem på samma sätt som jag skulle bemöta ett sårat barn; jag ger dem en plats i min famn, en kram och lyssnar på deras upplevelse. Det finns inget som behövs fixas där och då, utan bara hålla och lyssna.
Med soundtrackets första låt Fly i öronen när jag skriver det här, lokaliserar jag den söndagsensamhet som jag har i famnen just nu, så är det välkomnandet bara en annan kvalitet av livet. Inte glad men riktigt ljuv och inte utan hopp trots sorgsenheten som finns där.
Och därifrån kan jag mycket mer njuta av låt nr 2 September som har mer glad 70-talstokande i sig.
Hoppas ni har en härlig söndag eller vilken annan dag ni än må läsa detta.